Läste Joelsunderbarablogg idag, och blev riktigt lycklig.
Tydligen har han mobbat nån/några när han var yngre. Och häromdagen träffade han ett av sina "offer" eller vad man nu ska kalla dem (oss) som blir utsatta.
Han gjorde det som jag ofta har drömt att mina mobbare ska göra. Han gick fram och bad om ursäkt för det han hade gjort och fick som svar att han var förlåten.
Ljuvliga tanke, om de som orsakat mig så mycket sorg och sååå mycket smärta. Både under tiden de höll på och faktiskt än idag. Kunde komma fram och be om förlåtelse. För det är ju faktiskt inte så att man glömmer bort sådana här saker.
Det de sa till mig för 10-15 år sedan, ja, faktiskt under hela min uppväxt, får jag fortfarande jobba med nästan varje dag.
Att de sa att jag var tjock och fet och ful och värdelös sitter fortfarande kvar djupt inne i mig.
Att jag aldrig skulle kunna hitta någon som skulle vilja ha en sån som mig, ekar fortfarande för mitt inre.
Den dagen de där fem killarna kom fram till mig, när jag satt ensam och väntade på bussen, och de kastade ett ruttet bananskal för mig, minns jag som om det vore igår.
Så att jag har lite svårt att tro på att en så underbar människa som Anders verkligen älskar mig, kanske inte verkar så konstigt ändå. Även fast jag varje dag försöker intala mig att det verkligen ÄR så, så är det nåt jag får jobba med för att kunna tro.
Även om jag har förstått att iallafall en person ångrar det han sagt och gjort, så har han än idag inte sagt ett ord om att han är ledsen till mig. Så till den dagen han faktiskt säger de orden, eller iallafall något liknande, så får han ligga kvar i mappen med elaka/dumma personer, tillsammans med alla de andra.
Även om jag skulle vilja förlåta, så är det så fruktansvärt svårt. Men jag ska iallafall försöka låta det som har hänt, sluta förstöra min framtid.
Tanken med det här inlägget var inte att jag eller ni skulle deppa ihop och tycka... Åhhh så synd det är om henne... utan grundtanken var att lära oss av Joel. Har vi gjort en annan människa något ont, eller nåt dumt. Så be om förlåtelse.
Det behöver inte vara mer än ett enkelt: -Förlåt. men kan rädda många människor.
Så min uppmaning till oss alla är nog, ta er i kragen och be om ursäkt. Krama din granne eller iallafall en av dina arbetskamrater. Det kanske inte räddar hela världen, men du gör iallafall han eller henne glad.
Var snälla mot varandra därute, och SPRID MER KÄRLEK OCH VÄRME!!!!
Er alldeles egnaste och försöknaste Sara the Person
Dagens: Du ÄR älskad, Du ÄR vacker, Du ÄR VÄRDEFULL!!! låt inte nån annan få dig att tro nåt annat!
4 kommentarer:
Åååååh... Du gråter av döda djur, jag gråter av dig!!!
Ja, det är inte lätt att ta sig ur när man haft ett liv fullt av berättelser där människor verkligen gjort en illa och har gjort det med vilja för att själv hävda sig, förhäva sig eller bara för att de tyckt att det varit roligt.
Det sitter i hela livet precis som du säger och man får jobba med det varje dag.
Jag gillar dig, har alltid tyckt att du är en härlig person. Du sjunger döbra och din humor - japp - den är också härlig.
Näe, tummen upp för dig och ditt inlägg och tummen ned för de som försöker må bättre av att trycka ned andra - de finns även i vårt vuxna liv. Dessvärre även bland de som vill kalla sig kristna.
Superkramen till dig Sara!
Jag tycker om dig, jag tycker du är värdefull och jag vill att du och kärleken ska vara underbara tillsammans för alltid.
Sträck på dig - du har rätt att ta plats som alla andra.
Ingen av oss är mer eller mindre värd än någon annan.
//Harriet
Jag förstår hur du känner det! På pricken vet jag hur ont det gör när se säger de där hemska sakerna till en!
Jag har dock haft "turen" att också få uppleva just det du skriver om, att EN av "mina" mobbare kommit fram till mig och bett om ursäkt. Det var en skön känsla men skönast av allt var nog att jag kunde säga "Jag förlåter dig" och faktiskt mena det!
Jag tänker inte låta skoltiden förfölja mig hela livet, visst tänker man på det ibland och blir ledsen men det ska minsann inte få påverka mig på det sätt som det gjort tidigare.
Jag hoppas att även du en dag ska få uppleva och känna detsamma!
Kramar till dig!
Jag jobbar oerhört hårt med de här frågorna i skolan och bland eleverna.
I höstas, inför skolstarten, samlade jag ihop en del insändare och artiklar om mobbning (flera av mobbade, en del av före detta mobbare), och i slutet av kompendiet ställde jag några frågor kring elevernas egna funderingar.
Bland annat frågade jag om de visste någon vuxen på skolan de kände förtroende för att vända sig till om de blev utsatta för kränkande behandling.
En elev skrev namnet på en av skolans resurspersoner, och han skrev så här om henne: "...jag har inte själv varit utsatt, men hon HJÄLPTE mig en gång när jag var yngre och hade varit med och mobbat..."
det tyckte jag var ett moget och bra sätt att se på vad man gjort, att sdet varit något man gjort fel och som man behövt komma till rätta med.
Insiktsfullt.
Fortsätt jobba med dig själv och din självkänsla, du är ju en alldeles fantastisk människa.
Och hämta kraft ur revanschen du tar på de ynkliga stackarna varje gång du själv lyckas.
Den ä r skön.
Kram
Skicka en kommentar