finaste...

jag har just läst några av "mina" ungdomars bloggar... och nu sitter jag här och är alldeles pirrig, på gränsen till gråtig och alldeles varm inuti.
Jag blir så avundsjuk på hur de med sådan lätthet leker med ord och får dem att beröra mig så fullständigt. Varför kan de och inte jag. Varför har jag så svårt att få ur mig mina känslor. varför överkontrollerar jag vartenda ord innan jag ens vågar släppa det. Jag läser igenom, smakar på meningarna, funderar och raderar.
Åhhh jag önskar att jag någon gång skulle kunna skriva och publicera. Bara kräka ur mig ord ord ord. alla ord som flyter runt, strömmar genom mina hjärntrådar och som inget hellre vill än att få komma ut, göra sig hörda.
Jag älskar hur de inte bryr sig om regler för stavning och meningsuppbyggnad och liknade. hur de bara skriver. Det blir så äkta, så rent, så fritt, så skört och alldeles alldeles underbart.

Jag hoppas önskar och ber att de aldrig aldrig ALDRIG slutar vara sig själva.
och att de iallafall känner lite att jag tycker om dem... MASSOR!

Er tillgivnaste Sara the Person

Dagens:
och jag vet inte om det var du eller luften som var varm

minns ett brev i knallblått bläck som berättade om Drömmen:
kokosdrinkar och sand i knävecken,
alldeles svarta himlar och morgonljus,
pärlande skratt och nytvättat hår.
minns att jag älskade dig för du andades jag:
minns att det bara var ett brev om en dröm. // E.S